Jag är nära nu, riktigt nära! Klarade kunskapsprovet med 59 rätt av 65!!!!! Jag är glad, men jag har inte körkortet ännu. Därför känns det fortfarande lite pirrigt. Idag testade jag på att göra en uppkörning med körskolan. Det kändes bra! Finns saker jag kan finjustera, men känns lite som att jag är redo. Man ska ha den inställningen tycker jag! Jag kommer klara det, jag tror på mig själv osv. Lite ego får man vara ibland! Passar även på att visa upp familjens nya medlem, fina toyotan!

Så här mycket har jag nog aldrig rört mig på en helg! Jag som alltid brukar softa på helgerna, ligga på soffan och fundera på vad livet har att erbjuda, kanske ut och dansa lite på lördagkväll? Vi snackar om carpe diem den här helgen! Lördag bestod av plugg, städ, hjälp i stugan, punktering på cykel, båten togs upp, båten rengjordes, arbetsvisum i Australien ansöktes, film och godis. Söndag bestod av barnvakt, donade det sista hos båten, cykeltur, chips, serier och lite plugg.

Jo men visst blev dem bra! Värt att vänta i fyra timmar kan jag säga. Fudgen innehåller oreo, vitchoklad, lite smör och kondenserad mjölk. Enkelt att blanda ihop! Den blev kanske lite för sött, så man har inte suget att äta alla bitar på en gång. Vilket jag tycker är bra! Då tar dem inte slut så snabbt. Detta borde ni prova på!

Hela dagen har jag pluggat körkort, gosat med kattungen och pluggat ännu mer. När Emil kom hem från jobbet hade han såklart köpt med sig en påse godis. Jag har tappat suget för godis? Men när jag såg att det bara fanns mina favoriter i påsen kunde jag inte hålla mig. Till middag åt vi franska crépes. Vi hann även att baka fudge! Hoppas dem blev bra, för degen var underbar iallafall. Resultat får vi lite mindre än 4 timmar!

I lördags spelade Iggesund deras andra kvalmatch i Gävle. Deras första match som spelades i onsdags, vann dem med 3-1 (mot Hille) och andra vann dem med 1-0. Det var två sjukt roliga matcher! Jag var meganervös, men nu är det över. Nu kan vi njuta. För nästa år är dem redo för division 3! På kvällen var det uppenbart att alla skulle fira. Jag hade redan andra planer, eftersom att jag verkligen inte ville gå ut och partaja. Men sedan fick jag en vinbox av Emils styvmor och det ena ledde till det andra. Att få se Emil och hans familj, även resten av laget så där överlycklig, kunde jag inte låta bli att fira tillsammans med dem. Jag hann att träffa många fina vänner, och jag kände att det är nära nu. Om mindre än en månad åker vi, wihooo!

Nervositeten börjar att sakta men säkert krypa fram. Det känns lite som att detta kommer att förändra mitt liv. Jag kanske redan har berättat det tidigare?, men jag har haft en rädsla för bil. Det räcker med att en bil gasar tätt intill mig så slår mitt hjärta extra mycket. Vad finns det egentligen att vara rädd för? Jo, skador som bilen kan utgöra. Man kan skada sig om man sitter i bilen, eller om man befinner sig utanför bilen. Sjukt va? Som femåring blev jag påkörd i rusningtrafik i Thailand. Efter några behandlingar, har jag inga synliga skador. Inte ens ett ärr? Jag är glad att jag idag lever. Nästa gång kanske jag inte får den turen? Min far hade inte turen med sig när han var med i en bilolycka, 2013. Efter hans förlust har jag börjat sett saker, bland annat att jag ser honom i backspeglarna. Har även inbillat mig att min körlärare har varit min far. I ett år har jag försökt att sudda ut bilden av honom i bilen, men han förvinner aldrig. Istället försöker jag att acceptera att han kanske finns där för att skydda mig? Det behöver ju inte alls betyda något negativt, eller hur? Han kanske inte dyker upp lika ofta när jag väl har körkortet i handen?