Det värsta som finns enligt mig är att jag inte kan säga mamma, pappa, farmor, farfar, mormor eller morfar. Alla är borta. Det är ännu värre att jag jobbar på dagis. Där får jag höra ordet varje dag! "Min mormor ska hämta mig idag", "mamma och pappa ska ta mig till fjällen" osv. Det är riktigt jobbigt att bita ihop. Jag vill också kunna be min farmor att sticka sockor till mig, eller fråga pappa om han vill skjutsa mig till en kompis. Det är något jag alltid kommer att sakna! Det är tur att jag har mina mostrar, och min storebror kvar iallafall. Så helt ensam är jag inte. Pojkvän får vi inte heller glömma! En dag ska ju jag själv få mammatiteln, men än så länge nöjer jag mig med titeln som faster.