Det är inte förrän nu som jag verkligen förstår att han är borta. Jag påminner mig själv att jag måste gå vidare, men jag kan inte släppa taget. Inte ännu! Den enda gången jag inte är ledsen är när jag inte är ensam. Men jag måste ju lära mig att vara ensam om jag ska klara mig i framtiden? Ibland vill jag bara stänga av mina känslor. Ibland vill jag glömma allt som har hänt mig verkligen hände. Åh, pappa. Om jag bara kunde få säga adjö..